I morse var den väck

En 11 månader gammal tös och en mössa utan knytband... Ingen bra kombo. Jag lovar. Innan vi ens hann ut till bilen hade mössan åkt av minst tio gånger. Jag gav upp. Hon fick åka utan mössa.

Men jag ger inte upp fullt så lätt. Senare under dagen åkte virknålen och garnresterna fram. Mössan jag virkat för ett par månader sedan fick sig inte bara en pimpning i form av en blomma, utan även av två band att knyta fast mössan med.

Ha!

Mamman vs Dottern
1 - 0

Mönster

Blomman

Mössan

Snodden - eget spontanmönster gjort med viss frustration om att jag bara MÅSTE få mössan att stanna kvar på huvudet

Bästa utsikten = bästa insikten

Långpromenad idag. Härligt väder. Visserligen lite kallt, men vad gör väl det när solen är på underbart humör.

När jag gick där i solen, men mina fina ungar, iförda sina fina hemmavirkade mössor, mådde jag sådär bra. Mössorna var faktiskt en del i det hela. För att göra något själv, som blir sådär braigt är sådär härligt. Och att det där braiga sitter på två ännu braigare varelser gör att hela livet känns... Braigt!

Det finns fortfarande tid att virka lite i eftermiddag. Men nu är det middagssovning på schemat. Även för mig.

Som förr i tiden

Häromdagen tog vi en sväng, min syster och jag. Med barnen på släp. Destinationen var ingen mindre än det gamla stall där vi hade vår häst. Nostalgi. Man kan inte annat än att längta tillbaka. Litegrann. För visst var det en härlig tid, men också en tid av så mycket slit, frusna tår och dammiga kläder. Om jag fick chansen att börja igen? Jag skulle nog ta den, faktiskt.

En sån där dag

 

Vilken dag. Underbar. Barnen njuter. Jag med. Kan man sova middag på ett bättre ställe? Kan man snickra intill en bättre lekstuga? Kan man fika godare fika? Skulle inte tro det. Jag hinner sticka också. Men inte just nu, för jag måste dela av mig av den här underbara dagen. Fast sen ska jag sticka vidare. På något rött och fint. För barnen sover middag. Barnens morfar också (han snarkar). Jag njuter av stillheten och alla minnen som den här dagen tar med sig.

Saknas en person bara. Pappan. Han är på fel ställe idag. Alldeles för långt bort. Tur för honom att han kommer i morgon. Tur för oss också.

Bästa utsikten?!

Kan man ha bättre utsikt genom fönstret när man sitter och stickar på köksbänken? En glad treåring som spelar fotboll. Nej, jag tror minsann inte det.

En solig dag i september

Vilken underbar sommar vi har haft! Jag tro baske mig inte att det går att ha en bättre sommar. Jag kan radda upp massor av positiva saker och ett enda negativt. Nu ska vi inte fokusera på det negativa, men visst sjutton hade jag velat ha ett bättre försäljningsresultat av huset. Men det är oviktigt i det totala sammanhanget. 

En dag i september, närmare bestämt den 7 september, sken solen och värmde oss gott på filten i trädgården. Stickningen, dottern, sonen, maken och jag var ute och hade det bra. Sonen med en aning mer spring i benen än oss andra. Maken fastnade inte på bild. Som vanligt. Tänk att det kan vara så underbart ute ända en bit in i september. Nu tycks dock hösten ha tagit över lite mer. Rätt härligt det med faktiskt. Nu när sommaren har varit så bra.

Stick- och virkmönsterfrossa

I onsdags följde jag med min mamma till en härlig garn- och tygaffär i Lindesberg. Den lilla staden visade sig från sin bästa sida när det kom till garnutbud. Jag har nog aldrig sett så mycket garn på ett och samma ställe tidigare. Himlen. Garnhimlen.

Men jag köpte inte ett endaste nystan. Dra på trissor. Jag fastnade fullständigt i en låda med en massa billiga retromönster. Jag hade kunnat stanna en bra stund till, om inte treåringen var av åsikten att det här var raka motsatsen till himlen. Men jag fick med mig en drös hem i alla fall. Vi får se vad/om det blir något av det. Men visst sjutton är det charmiga alster?!